Rättsröta

Brottsoffer och mänskliga rättigheter

När en person drabbas av brott berör det inte sällan rätten till liv, frihet eller säkerhet. Ur det perspektivet handlar brottsoffers rättigheter om mänskliga rättigheter och brottsoffer tar idag allt större plats i arbetet med de mänskliga rättigheterna.

Brottsoffer och mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna inbegriper bl. a rätten att inte utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Att drabbas av brott innebär många gånger att någons rätt till liv, frihet och/eller personlig säkerhet har kränkts. Dessa rättigheter tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna som omfattar alla människor utan åtskillnad. Därför är de mänskliga rättigheterna av stor betydelse ur ett brottsofferperspektiv. Det finns flera aspekter på hur de mänskliga rättigheterna berör brottsoffer. Framförallt handlar det om skyddet för individens liv, säkerhet och privatliv. De mänskliga rättigheterna kan delas in i olika typer av bestämmelser, t.e.x. politiska och medborgerliga rättigheter, sociala rättigheter, bestämmelser om rättssäkerhet och skydd för personlig säkerhet och integritet och dessa olika grupper av bestämmelser berör brottsoffer på olika sätt.

Även vissa allmänna principer i den internationella rätten som gäller tvärsigenom de allmänna MR-instrumenten, t.ex. principen om icke-diskriminering har betydelse för brottsoffer. Det är också av betydelse i sammanhanget att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara, ömsesidigt beroende och inbördes besläktade. Rätten till en rättvis rättegång är viktig ur ett brottsofferperspektiv genom principen om jämvikt mellan parterna (equality of arms) och bestämmelserna om offentlighet i rättegången får betydelse för hur vittnens identitet kan skyddas. Sveriges och andra länders åtaganden gentemot brottsoffer grundar sig bl.a. på de internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter.

Det internationella samfundets (FN:s) arbete med gärningsmän, t.ex. inom kriminologi och kriminalvård, har gjort att brottsoffers rättigheter kom upp på den internationella dagordningen. Sedan flera år har det i FN slagits fast att våld mot kvinnor är en form av brott mot de mänskliga rättigheterna. Även detta har bidragit till att brottsoffer har kommit att uppmärksammas på ett mer allmänt plan.

Mänskliga rättigheter handlar om staters uppförande mot individer. Man brukar säga att varje rättighet för den enskilde innebär en skyldighet för staten. Därför har staterna en skyldighet att förhindra kränkningar av t. ex. rätten till liv och frihet och det gäller inte bara kränkningar som staten är ansvarig för utan också sådana kränkningar som begås av enskilda. När det gäller brottsoffer kan det ske t.ex. genom att staterna antar lagar som straffbelägger kränkningar, genom att de undersöker och åtalar påstådda brott. Dessa skyldigheter har sedan utvidgats med skrivningar om stöd och skydd för offren i normer som specifikt handlar om brottsoffer.

Själva basen för brottsofferrätten är också densamma som i de grundläggande MR-konventionerna, d. v. s. den enskilda människans värdighet och lika värde. Kopplingen mellan brottsoffers rättigheter och de grundläggande dokumenten om mänskliga rättigheter erkänns i allt högre grad, t.ex. hänvisar Europarådet i flera av sina dokument om brottsoffer till konventionen om de mänskliga rättigheterna.

I den internationella rätten kan man återfinna bestämmelser om brottsoffer i tre olika kategorier av instrument:
•de grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter som berör alla människor,
•sådana MR-instrument som rör särskilda gruppers rättigheter, t.ex. de som gäller kvinnor och barn, och som kan innehålla specifika bestämmelser om brottsoffer
•dokument som är särskilt inriktade på brottsoffer, t.ex. FN:s brottsofferdeklaration.

Eftersom internationella rättsakter kommit till och förhandlats i samarbete mellan sinsemellan mycket olika länder blir innehållet i dessa dokument ofta tämligen allmängiltigt. Detta gör att det ofta uppstår ett glapp mellan rättigheter i teorin och rättigheter i verkligheten. Därför arbetar de internationella organisationerna på olika sätt med att bistå staterna med att genomföra den internationella lagstiftningen i praktiken. Detta gäller även de särskilda rättsakter som rör brottsoffer.

Inom den Europeiska unionen kom den ökade rörligheten och frågor om offer för brott i gränsöverskridande situationer att aktualisera frågan om brottsoffers rättigheter. Frågan om skydd för mänskliga rättigheter har förstärkts i EU genom Amsterdamfördragets fokus på fri- och rättigheter. Det är emellertid framförallt i sin utrikes- och säkerhetspolitik som EU betonar respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU deklarerar att när det gäller mänskliga rättigheter och demokratisering, delar unionen mål och värderingar med Europarådet och dess kommissarie för de mänskliga rättigheterna. Men det är Europarådet som bevakar efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna i de enskilda medlemsländerna och EU har ännu inte anslutit sig till Europakonventionen.

2.5.2 Brottsoffer och de mänskliga rättigheterna
Rättsakterna om mänskliga rättigheter ovan tar inte särskilt sikte på brottsoffer men en person som utsatts för brott kan sägas vara någon vars grundläggande rättigheter har kränkts. Det kan gälla t ex rätten till liv, frihet, personlig säkerhet eller rätten till privatliv. Ur ett brottsoffersperspektiv har de mänskliga rättigheterna åtminstone två aspekter. Det handlar dels om rätt till liv, frihet och personlig integritet, med andra ord skydd från brottsliga gärningar och i förlängningen om statens skyldighet att vidta åtgärder för att skydda sina medborgare från det. Om ett brott har begåtts och staten har misslyckats att skydda individen uppstår frågan om vilka rättigheter det skapar för brottsoffret. Det leder fram till frågan om den enskildes rätt till olika former av stöd före, under och efter rättsprocessen.
Skyddet av den enskilde kan utläsas ur artiklar i flera dokument om mänskliga rättigheter som antagits av det internationella samfundet. Artikel 9 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger att envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. I artikel 7 anges att ingen må utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig eller förnedrande behandling. En liknande skrivning återfinns även i Europakonventionens artikel 3. I artikel 8 av samma konvention finns rätten till respekt för privatlivet. I EU:s stadga återfinns samma typ av bestämmelser.
De här rättigheterna som är en sorts standard i internationella dokument om de mänskliga rättigheterna har fått ett mer preciserat innehåll av Europadomstolen. Flera domar har bidragit till att precisera statens ansvar för att tillförsäkra enskilda de rättigheter som slås fast i Europakonventionen.

Kanske något som svenska åklagareämbetet har missat i sina rutiner gentemot brottsoffer:

3. Victim involvement in decision-making
According to the Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power:
“6. The responsiveness of judicial and administrative processes to the needs of victims should be facilitated by: … (b) Allowing the views and concerns of victims to be presented and considered at appropriate stages of the proceedings where their personal interests are affected, without prejudice to the accused and consistent with the relevant national criminal justice system”.
Throughout this Handbook, “victim” should be understood in the wide sense used in the Declaration, encompassing, for example, the next of kin in appropriate cases and the legal guardians of minors.
(c) Informing the victim of developments in the case
Victim involvement in decision-making also requires thatvictims be kept aware of developments in the case, in particular
on decisions taken. Some jurisdictions encourage the police officer investigating the case to ask the victim if he or she wishes
to be kept informed of the progress of the case; if so, a notation is made in the file for the attention of the prosecutor. As long
as the case is being dealt with by the police, this agency should be responsible for informing the victim of the progress of the
case. This responsibility is passed on to the prosecutor along with the file of the case. In some jurisdictions, in the case of serious crimes (such as rape and homicide), the prosecutor must invite the victim or the family of the victim for a personal discussion, during which the decisions to be made are explained.

Intressant läsning från FN:s deklaration angående brottsoffer:
Hela dokumentet kan läsas under FN:s brottsofferdeklaration under sidor till höger.

Tillgång till rättvisa och rättvis behandling
4. Offer ska behandlas med medkännande
och respekt för sin värdighet. De har rätt att
få tillgång till rättsväsendet och omedelbar
upprättelse, enligt vad nationell lagstiftning
medger, för den skada som de har tillfogats.
5. Judiciella och administrativa mekanismer
ska vid behov skapas och förstärkas för att
sätta offer i stånd att få upprättelse genom
formella eller informella förfaranden som är
snabba, rättvisa, billiga och tillgängliga. Offer
ska informeras om sina rättigheter då de söker
upprättelse genom dessa mekanismer.
6. De judiciella och administrativa processernas
lyhördhet för offrens behov ska främjas genom att:
(a) Offren informeras om sin roll och
förfarandenas omfattning, val av tidpunkt och
utveckling samt om förberedelsen av sina mål,
särskilt då det gäller grova brott och då de har
begärt sådan information;
(b) Offrens åsikter och sak tillåts framföras
och beaktas vid lämpliga skeden i förfarandena då
deras personliga intressen påverkas, utan förfång
för den anklagade och i överensstämmelse med
det relevanta nationella straffrättsliga systemet;
11. Då tjänstemän eller andra ombud som
handlar i offentlig eller halvoffentlig ställning
har brutit mot nationella strafflagar, ska offren
få ersättning från den stat vars tjänstemän eller
ombud hade ansvaret för den skada som tillfogats.

B. Offer för maktmissbruk

18. “Offer” innebär personer som, enskilt
eller gemensamt, har tillfogats skada, inklusive
fysisk eller psykisk skada, känslomässigt lidande,
ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina
grund-läggande rättigheter, genom handlingar
eller underlåtelse som ännu inte utgör brott
mot nationella strafflagar men av internationellt
erkända normer rörande mänskliga rättigheter.
19. Staterna ska överväga att med sin
nationella lagstiftning införliva normer som
förbjuder maktmissbruk och tillhandahåller
kompensation åt offer för sådant missbruk. Sådan
kompensation ska särskilt innefatta ersättning
och/eller kompensation, och nödvändigt
materiellt, medicinskt, psykologiskt och socialt
bistånd och stöd.
21. Staterna ska regelbundet ompröva befintlig
lagstiftning och praxis för att säkerställa en
mottaglighet för växlande förhållanden, vid behov
anta och genomdriva lagstiftning som förbjuder
handlingar som utgör allvarligt missbruk av
politisk eller ekonomisk makt samt främja principer
och mekanismer för förebyggande av sådana
handlingar och utveckla och göra lätt tillgängliga
lämpliga rättigheter och kompensation åt offer för
sådana handlingar.

Hur kan en motion som denna få avslag? Det borde vara en självklarhet att målsägande skall få ta del av en utredning där man är inblandad. Partsinsyn borde gälla målsägande. Ju mer man tittar på brottsoffers rättigheter, desto mer konfunderad blir man.
——————————————————————————–
Motion till riksdagen
2008/09:K318
av Mikael Cederbratt (m)
Sekretessregler för målsägandes rättigheter

——————————————————————————–
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av sekretessregler för målsägandes rättigheter att ta del av nedlagd förundersökning.

Motivering
Idag hindrar förundersökningssekretessen i vissa fall målsägande från att ta del av förundersökningsprotokollet, även efter det att förundersökningen har lagts ned. Målsägande anses inte omfattas av de regler för partsinsyn som finns i sekretesslagen samtidigt som den tilltalade har full tillgång till denna förundersökning genom sitt ombud. Anledningen till att målsägande i vissa fall nekas ta del av en nedlagd förundersökning är bland annat att informationen kan vara känslig för polisens verksamhet, varför förundersökningen beläggs med sekretess. Sekretessen kan även vara beroende av behovet att skydda enskilda som nämns i förundersökningen.

Enligt min mening borde grundregeln vara att målsägande har rätt att ta del av en nedlagd förundersökning. Med dagens regler har den målsägande inte större rättigheter att ta del av en nedlagd förundersökning än vad allmänheten har. Detta verkar orimligt när målsägande är part i målet. Reglerna kring vilken information som skulle kunna skapa problem för polisens arbete bör vara tydligt formulerade och kan under sådana omständigheter plockas bort från det förundersökningsprotokoll som lämnas ut. Men resonemang och grundregler bör utgå från vad som på bästa sätt hjälper målsägande att komma vidare i sin bearbetning av en händelse. Att en förundersökning inte lyckas styrka brott behöver inte innebära att brott inte har begåtts och oavsett har upplevelsen av händelsen förmodligen varit omtumlande för målsägande.

Stockholm den 2 oktober 2008

Mikael Cederbratt (m)

Läs allt här:
Sekretessregler för målsägandes rättigheter

Inkluderat JO Anmälan och beslut från JO, email från åklagare och polis. Rättsintyg + fällande dom mot mig. Bisarrt, men antar att det är brottslingar som skall skyddas/ersättas.

En fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? Läsvart, länk samt sida upplagd med utredningsmaterialet.

Denna webb-plats är under uppbyggnad, information samt dokument kommer att släppas löpande. Använd RSS för att hålla dig uppdaterad (längst ned på sidan).